IKT-verktyg och frustration

Efter dagens genomgång av olika IKT-verktyg i kursmaterialet måste jag sammanfatta mina tankar med ett ord.

Frustration.

Egentligen inte över det jag har gått igenom (personliga lärmiljöer, interaktiva tavlor, e-möten och virtuella världar). Utan över hur många verktyg det finns och hur svårt jag tänker att det skulle vara att implementera dessa på min arbetsplats.

När det gäller personliga lärmiljöer så står det lite i kontrast till lärplattformen vi använder. Samtidigt som jag tänker att det inte behöver vara antingen eller. Här handlar det nog mer om att vuxna studerande som vi vänder oss mot inte riktigt har de tekniska grundkunskaperna (ännu-de kommer), vilket gör att en introduktion av exempelvis Symbaloo blir svårt. Våra elever koncentrationsläser dessutom kurser på mellan 3 och 10 veckor och då finns det bara tid till att ägna sig åt själva kursen och inte till att hjälpa till med hur man hanterar olika IKT-verktyg utanför Fronter.

Frustrerande.

Jag ser ju så många intressanta utvecklingsmöjligheter.

Interaktiva tavlor har jag ingen erfarenhet av, men tänker att jag nog ska ta upp frågan på jobbet vid tillfälle. Kanske kan det vara en god hjälp för de som har läs och skrivsvårigheter.

E-möten via Skype har jag erfarenhet av, framförallt privat. Under förra årets Fronterkonferens ägnades mycket tid till att introducera Elluminate som man som Fronteranvändare kan köpa som tilläggstjänst. Vi fick pröva på plats och insåg att det i nuläget inte är något som vi behöver på vår arbetsplats. Inte som vårt nuvarande upplägg är i allafall.

Återigen frustration.

Vi utgår från hur det ser ut hos oss idag, vi tänker inte om. Vi tänker inte nytt. Vi har inte tid. Vi måste hela tiden ägna oss åt här och nu. Och tekniken springer om oss.

I veckan hade vi pedagogisk konferens. Under diskussionen gav jag uttryck för en del idéer och tankar jag har om hur vi skulle kunna arbeta. En kollega sa: "Malou du borde arbeta med ungdomar"

Frustration.

Ja, vi jobbar med vuxna. Det är en målgrupp som inte är homogen. Det är en målgrupp med mycket varierande IKT-kunskaper. Men snart är majoriteten som går hos oss väl förtrogna med IKT. Ska inte vi vara där då? Om vi ska kunna komma dit så måste vi våga prova. Vi måste våga tänka nytt. Då måste vi utmana oss själva. Både tekniskt och kommunikativt.

Jag vill inte säga att jag är någon pionjär. Men jag har lust och vilja till att hänga med. Och jag blir så trött. Tänk vad mycket kraft man måste ha för att kunna förändra. IKT-pedagogen på min arbetsplats är en erfaren och klok kollega. Henne bombarderar jag med mina tankar och idéer. Hon tar gång på gång ner mig på jorden och säger att vi inte kan gå så fort fram. Alla hänger inte med. Vi måste vara strategiska så att det inte blir för stora motsättningar i kollegiet.

Frustration.

Vårt kollegium har en ganska hög medelålder. Jag har länge varit den yngsta med mina 40 år! Nu har vi fått tillskott av två yngre män. Jag kanske ska sätta min tilltro till dem?

Vi kanske ska vara glada över att vi har datorer med projektorer i alla klassrum. Att vi nu äntligen verkar ha ett fungerande nätverk. Att vi har ett 10-tal datorer i särskilda grupprum. Att vi har en distansundervisning med utgångspunkt från ett kollaborativt lärande. Att några av oss ständigt utvecklar vår digitala kompetens, delar med oss och provar det i våra respektive kurser????

Men ska vi nöja oss med det? Ska vi stanna där? Kan vi stanna där?

Jag tror inte det.

Jag är frustrerad.