Virtuella världar och spel

Efter att ha loggat in på Second life och gått runt där någon timme kan jag inte säga att jag är så begistrad. Jag känner inte att det är något som biter tag i mig. Kan förstå tanken med att man kan göra historiska projekt i undervisningssammanhang. Men det är ändå inget som tilltalar mig personligen. Jag ser inte heller att det är något som jag har användning för i mitt yrkesliv just nu.
Det som däremot har hänt är att Internet Explorer upphör att fungera gång på gång efter att jag laddade ned programmet :S Jag kan inte säga säkert att det är pga Second life som detta händer, men jag har mina misstankar.....

Det här med spel och lärande tycker jag är intressant. Mina barn är 10 och 7 år gamla och är ganska "spelbitna". Än så länge spelar de mest utpräglade barnspel, som Panfu, Webkinz och spel på Svt och spela.se.

Jag ser många fördelar med spelandet. Min 7-åringen har "knäckt läskoden" med hjälp av Panfu Han går ju i ettan så det är säkert inte bara Panfu, men jag ser tydligt att Panfu har hjälpt till med motivationen. Han insåg att han var tvungen att kunna läsa för att kunna ta sig vidare i olika äventyr och att han kan fråga andra Pandor om hjälp om han kan skriva.

En kompis till min 10-åring, konstaterade häromdagen att hon inte har behövt göra engelska glosorna det senaste året eftersom hon redan kan orden. Hon har lärt sig dem via Webkinz, där hon har valt att spela allt engelska. Min 10-åring tittade med stora ögon på kompisen och ändrade genast språk från svenska till engelska på sin egen sida.

Är spelande asocialt eller inte?

Jag tänker att det kan bli det om spelet blir ett beroende och man sätter sina primära och sekundära behov åt sidan. Om spelet "drar" så att man bara måste spela och att det går ut över skolarbete, sociala kontakter och fysisk aktivitet.
Å andra sidan så är spelande en övning ur så många perspektiv. Både socialt, kognitivt och även motoriskt. 10-åringen är med i ett projekt just nu där de ska skriva en egen novell med 5000 ord. Igår berömde jag henne för hennes snabba förmåga att använda tangentbordet. -Det är ju för att jag har chattat så mycket, svarade hon.

Ibland funderar jag över om jag är för liberal när det gäller mina barns spelande. Särskilt när jag pratar med andra barns föräldrar. Men jag återkommer till det som jag bloggat om tidigare. Det gäller att vara närvarande, hålla koll, prata med barnen om vad de gör och vara uppmärksam så att spelandet inte tar över "livet".

Jag tror att man kan använda spel i stor utsräckning i skolan. Det kan i allra högsta grad höja motivationen hos både barn och vuxna. Lärande måste vara roligt, då är det ju enkelt.

Tipsar om Annas länkburkar om det är någon som inte känner till den sidan.

Själv är jag fast i Solitaire på min Iphone, det har kommit att bli ett sätt att slappna av och inte tänka på något annat. Lite skrämmande dock, när jag inser att klockan är 01.30 och jag bara har tänkt: "En gång till sedan går jag och lägger mig"...